Ja, aja baja på Arthur som var så dum och flög på stackars Vidar när han bara ville titta lite närmare på alla dom fina hönorna...

Härom dagen när vi kom hem från dagis spatserade hönorna och tupparna glatt ute på gräsmattan. Vidar som var först ur bilen får syn på dom och börjar springa mot dom. Jag ropade åt honom att han skulle vänta på mig, men det örat hörde han inte på. Precis när jag fått ut Axelina ur bilen ser jag hur Vidar står brevid tuppen Arthur och kikar. Puh, det där går ju bra, tänkte jag. Men så fort Vidar vände ryggen till Arthur för att gå in mot huset attackerar han. Han biter sig fast i bak på Vidars jacka och flaxar och kacklar. Vidar blir ju såklart jätterädd och ropar efter mig.

Hade jag inte burit på en niomånaders bebis och en mindre väska hade jag tryckt ner Arthur i backen för att sanneligen visa vem som bestämmer här. Men nu gick ju inte det. Men jag tror ändå att jag gjorde mig förstådd där jag stod och vrålade, viftade med en väska och sparkade med benen. Arthur fick en knuff i bröstet och beslöt sig därefter att skynda in till sina väntande kompisar under rhododendronen.

Jag blev själv lite förvånad för ingen av tupparna har visat några aggressiva beteenden tidigare. Men jag vill ju gärna kunna ha dem ute i trädgården utan att barnen ska behöva bli skrämda. Men eftersom jag har två till så lider jag ju ingen brist på dem direkt. Det kanske får bli helstekt tupp framöver istället!